Ceberal Peres - CP

Samlingsnamn på skada som drabbar den omogna hjärnan innan barnet har utvecklat grundläggande färdigheter så som stå, gå och tala.
 
Ej ärfligt utan kan bero på tidig händelse under fosterlivet, allvarlig syrebrist eller hjärnblödning i samband med forlossning eller en skada under de första levnadsåren som följd av svåra infektioner.
 
 Omnkring 200 barn får diagnosen varje år.
 
Spasticitet är vanligt förekommande symtom, ataktiska symtom är då rörelseomfånget blir fel pga svårigheter att samordna muskelrörelser.
 
Epilepsi är även förekomma.
 
Tyvärr finns det lite forskning om vuxna med cp-skada.
 
Olika Lindrande behandlingar finns.
 
 
 
 

Reflektion

Ska jag lyssna på kroppen och acceptera att mina nervbanor och muskler inte vill fungera med mig och min hjärna? Eller ska jag lyssna på mig och vad jag vill och kämpa, kämpa, kämpa. Mitt svar: Jag kommer fortsätta kämpa och kommer aldrig att acceptera vissa saker för då har jag inget liv om jag endast ska ta hänsyn till min funktionsnedsättning.
 
Nu nästan tre år senare har jag fått höra någonstans ifrån att ordet funktionsnedsatt borde bytas ut till funktionsmöjlighet, för att egentligen borde man fokusera på det friska och det man kan och vill, istället för det man inte kan. Att ha funktionmöjligheter innebär mycket bonus som man inte hade haft annars om man varit "fullt frisk". Den bonusen jag har fått är ett stort kontaktnät som jag antagligen inte haft annars, så som kurator, arbtesterapeut, psykolog, jurist, specialistläkare och ett socialt liv tack vare mina assistenter.
 
Så därför ändrar jag kategorins namn.

När jag föddes

Mina föräldrar träffades på dans i april 1981 senare i november hände följande.

Det var den 23 november och full snöstorm, min mamma blev hastigt sjuk så för att rädda henne blev det akut kejsarsnitt och jag andades inte. De vände mig upp och ner som man gör med barn, men andningen kom inte igång. Först efter 5 minuter tog jag enstaka andetag och då fick jag hjälp av en ”mask och blåsa”. De första 15 dagarna låg jag i respirator, sen var jag ok i två dagar. Under de 3 första månaderna fick jag andningsuppehåll, blodbrist och var tvungen att få blodtransfusion. Jag hade också lunginflammation. Jag kan ¨komma ihåg¨ i att jag var död i några minuter och jag minns att jag hörde röster, och här börjar min läkarskräck och min långa resa. Min mamma visade redan från början att hon är en ¨fighter¨, och jag ville inte vara annorlunda. Jag fick en andra chans till livet och jag anser att livet har en mening. Jag kom hem första gången då jag var sju månader gammal.

820210 står det skrivet i journalen ”glad, fin flicka klarade sig.

821106 gjordes en undersökning, där de upptäckte spetsfot (går på tårna) och jag satt dåligt. Jag blev skickad till neurologen där upptäcktes en lindrigare cp-skada. För att vara för tidigt född är jag normalbegåvad.

Jag blev även skickad till ögonläkare på grund av skelning. Jag fick kontakt med sjukgymnast och barnhabilitering, för att jag inte kunde sitta själv utan stöd.

I februari 83 kunde jag stå själv med hjälp av stöd, jag tog mig upp på knäna och det visade sig en viss förkortning i bägge hälsenorna. I maj kunde jag sitta och resa mig på egen hand, på 2 år hade jag 9 olika sjukgymnaster.

1988 konstaterades en kraftig synersättning och jag fick glasögon.