Ska jag lyssna på kroppen och acceptera att mina nervbanor och muskler inte vill fungera med mig och min hjärna? Eller ska jag lyssna på mig och vad jag vill och kämpa, kämpa, kämpa. Mitt svar: Jag kommer fortsätta kämpa och kommer aldrig att acceptera vissa saker för då har jag inget liv om jag endast ska ta hänsyn till min funktionsnedsättning.
Nu nästan tre år senare har jag fått höra någonstans ifrån att ordet funktionsnedsatt borde bytas ut till funktionsmöjlighet, för att egentligen borde man fokusera på det friska och det man kan och vill, istället för det man inte kan. Att ha funktionmöjligheter innebär mycket bonus som man inte hade haft annars om man varit "fullt frisk". Den bonusen jag har fått är ett stort kontaktnät som jag antagligen inte haft annars, så som kurator, arbtesterapeut, psykolog, jurist, specialistläkare och ett socialt liv tack vare mina assistenter.
Så därför ändrar jag kategorins namn.