Positiva Jennie

Efter snart en och en halv veckas kaos börjar jag få kontroll över det mesta.

 

Försäkringskassan kommer sänka min inkomst i april månad med 600kr, det kommer gå bra sålänge jag jobbar varje månad. Då jag inte jobbar förlorar jag 1000kr i månaden. Så just nu känns det inte som jag har något annat val än att säga upp mig, vilket jag inte vill. Och detta betyder att jag behöver flytta, men det finns inte så många tillgängliga bostäder för rullstolar, och enligt kommunen får man bara en bostadsanpassning per kommun. Samtidigt ska mitt assistansbeslut omprövas och jag är på gränsen hela tiden att antingen det ska betalas via kommunen eller försäkringskassan. Och detta skapar väldigt stor stress och press då jag inte vill något annat än att ha något annat än ett fast jobb och en bra bostad. Jag har skrivit in mig på arbetsförmedlingen men det vågar jag inte fullfölja, för då kommer jag få kommun och försäkringskassan efter mig eftomsom jag vill jobba och kommer dra bort min assistans. 

 

Jag har bestämt att jag ska lösa det till varje pris, men hur vet jag inte än.

 

Jag är varken sjuk, ledsen eller förbannad men jag har inte gett upp.

 

Känns ibland som jag sitter fast i en rävsax. Är onormalt trött och har en stickande coh krypande känsla som kommer och går. Tar en dag i taget. Men jag har bra människor runt om kring mig som kan hjälpa mig ur denna rävsax. Det mest possitiva denna veckan är vädret, bra tv, och min nya grymma assistent som gick bredvid i måndags. Efter tio minuter fick han jobbet och började direkt! 

 

Denna veckan har jag och den nya assistenten lagt upp en ny strategi... Han vill lära sig laga mat... 

 

Allt vi gör är att prata mat och film, medans vi äter godis. 

 

Ha en bra kväll! Nu ska vi laga mat!

Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva, då denna veckan inte alls blir som jag planerat. Mycket sjukdom, ändring och byte av mitt assistansschema och assistenter. Ovanpå det fick jag igår veta en sak inom familjen, som jag önskar att jag hade vetat tidigare. Men samtidig förstår jag att det som har hänt, måste även den personen bearbeta på sitt håll innan denne orkar berätta det vidare. Och anledningen till att jag inte fått veta är för att min familj upplever de mig som känslig och att jag tar saker och ting hårt. Det är klart att man blir ledsen, och anledningen till att jag kanske är känslig och tar saker och ting hårt är för att jag har de problemen jag har. Nu har det i och för sig gått ganska bra och det utreds, jag är ändå tacksam att jag fick veta något sånär i tid även om jag var den sista i familjen att få veta. Men det som gör mig mest arg, det är faktiskt att jag inte fick veta något. Och inte själva åkomman eller det som har hänt. Under samtalets gång igår så fick jag höra att det hade blivit akut ambulans igen in till akuten, från vårdcentralen då. Fast man inte ska köra bil i det läget så är personen så satans envis,gjort det.  Iallafall så fick han restriktionen och medicin och annat. Och så skulle han ta sig från akuten i Lund, inom apotek och vidare hem med buss.

Och så fick jag frågan: "Du åker mycket buss va?"

"Ja det gör jag, vad har du nu hittat på?:)"

" Ja, alltså jag åker ju inte buss. Så jag visste inte om att man inte kan betala med kontanter längre."

Och samtidigt som jag var ledsen blev jag arg och så började jag skratta samtidigt.

Jag sa: "Det står ju överallt!"

"Jo, men det tänkte ju inte jag på, så jag gick hela vägen till apoteket och ända ner till stationen".

Så sade jag ett par väl valda ord: "Om du nu hade berättat detta tidigare och ringt till mig, för jag är den enda som bor i närheten av Lund. Så hade jag kommit in och jag hade åkt med dig hem och du hade fått åka gratis på mitt kort!"

Det blev tyst i andra luren.
Sen blev svaret:

"Ja, det kunde jag ha gjort. Jag tänkte inte på det".

Det slutade med att vi skrattade båda två och jag sa att:

"Som CP så har jag faktiskt väldigt bra fördelar, om man tar reda på saker och ting".

Efter att ha pratat i nästa en och en halv timme, så kände vi båda två att det var dags att lägga på. Och hoppas på det bästa.

 

Så här är livet, det är både på gott och ont. Vad som helst kan hända vem som helst när som helst. Kontentan av detta är att jag idag har migrän, mår illa och kan i stort sätt inte göra någonting alls. Och familjemedlemmen mår under omständigheterna ganska bra.

Idag har jag mest tagit det lugnt och tackat ja till bröllopet och mejlat fram och tillbaka. Min största svårighet tror jag är att om det hade hänt mig så hade jag berättade det för alla, för att jag vill att alla ska veta och det är det som är det svåra. Jag tror att det är svårt för alla människor att inse att alla är olika, att inse att alla gör på sitt sätt oavsett vad det gäller.